Dagbok
Okej du bortglömda blogg. Du ska få bli min dagbok. Här kommer jag skriva av mig i den mån jag orkar och känner att jag vill dela med mig av. Den har egentligen alltid varit till för det, inte för att nån annan ska läsa utan för att jag ska få ner mina tankar nånstans sen om nån vill läsa så är det ett roligt plus bara.
Idag mår jag ganska bra. Jag tror jag sov för länge inatt, känner mig trött i hela kroppen men jag är på bra humör och känner lust för saker. Jag har till och med ätit frukost och kollat Instagram utan att bryta ihop för att jag jämför mig med andra och intalar mig själv att jag inte duger som jag är. Ibland blir jag arg på mig själv. Jag trodde jag hade kommit längre än så i min utveckling när det gäller mig själv och min syn på mig själv. Jag blir arg på mig själv för att jag har kommit till den punkten där jag inte orkar hålla ihop längre, jag visar mig svag för andra och säger till mig själv att jag är dålig som inte biter ihop och låtsas som allt är bra. Jag lägger all skuld på mig själv. Som jag alltid har gjort i alla dessa år.
Jag blir nog mest arg över att jag vet vad det är som ska göras för att jag ska må bättre och vad det är jag ska ta tag i, men jag orkar verkligen inte. Jag förstår att det kan låta löjligt för någon som inte vet hur det är, dom tänker säkert att ”det är väl bara att göra det då?” Ja om det vore så enkelt hade ingen hamnat här såklart. Men varje sak, det kan vara så enkelt som att duscha eller gå till affären, blir som att springa ett maratonlopp med nån på dina axlar. Tungt, jobbigt och det låter inte speciellt lockande heller. Nästan varje kväll innan jag somnar tänker jag ”imorgon ska jag gå upp tidigt, äta en nyttig frukost, gå ut och gå i en timme för att sen komma hem och städa hela lägenheten och ta tag i allt” Sen vaknar man och kollar klockan. 15.28. Varför ska jag ens gå upp idag? Kan lika gärna sova tills imorgon och ta allt det där jag lova mig själv då istället.
Det blir en ond cirkel. Man gör sig själv besviken och får ännu mer ångest, känner sig misslyckad osv.
För 3 år sedan sa dom på BUP att jag hade GAD. Generaliserad ångest syndrom. Jag blev arg, jag ville inte ha nåt jävla syndrom. Jag ville bara vara normal precis som alla andra. Men det är inget konstigt utan det är bara ett namn. Ett namn för mina katastroftankar. Jag oroar mig för precis allt. Gör upp scenarion i mitt huvud, tar förgivet att det kommer hända nånting negativt, drar slutsatser och sårar mig själv innan det ens har hänt nånting eller utan att veta nånting. Jag kan få för mig att jag kommer bli lämnad och dö ensam eller att nån i min närhet har dött om dom inte svarar i telefon och börja gråta hysteriskt. Jag låter som ett psykfall jag vet men, det är på bättringsvägen.
Det tog en månad för mig innan jag tog tjuren vid hornen och ringde en läkare för att få hjälp. Jag äter nu mediciner och är sjukskriven i 4 veckor för att kunna fokusera på mig själv i första taget. Men det kommer bli bättre snart och snart kommer gamla glada Sannis tillbaka! 🌹
